Att bli en stark Ultra-trail-löpare händer inte över en natt
Anna Carlsson är en av de mest lovande Ultra-trail-löparna i Sverige. Ständigt framåt, alltid på väg mot nästa utmaning.
Jag fick chansen att träffa Anna för en liten pratstund bara några dagar innan TEC i lördags (Täby Extreme Challenge 100 miles). Anna verkade vara vid mycket god hälsa och även om vi pratade om några allvarliga och viktiga saker också, hade hon ett konstant leende på läpparna, alltid nära till ett skratt.
Anna är en 33-årig vidsynt och lättsam person som bor och tränar i den nordligaste delen av Sverige i en liten by som heter Abisko.
Hon började sin löparkarriär 2011, då hon sprang sitt första maraton på tiden 3:01. I juli 2018 blev Anna nr 4 i Swedish Alpine Ultra (107 km), tiden 12:33. (1:a kvinna och nytt meritlista). I november 2018 slog Anna banrekordet och vann damklassen i Kullamannen Ultra på 160 km (ett av Sveriges tuffaste Ultralopp).
Idag är Anna rankad som en av de 10 bästa löparna i Ultra-trail (ITRA Large) i Sverige, och hennes nästa utmaning blir TEC på lördag.
Livet har inte alltid varit lätt och Anna talar väldigt öppet om det i den här bloggen. Anna är en mycket modig, ärlig och målmedveten person och det gläder mig att se att Anna äntligen fann sin inre frid och lycka i Abiskos berg.
Det här är Annas berättelse...
Vem ligger Anna och din historia bakom?
Jag är lite nyfiken på din övergripande bakgrund. Jag såg att du började springa 2011 och hade sedan ett uppehåll i några år. Kommer tillbaka 2017 med Ultras, bättre än någonsin.
Vad hände?
Jag har alltid varit väldigt aktiv och redan innan jag började springa sprang jag 2-3 dagar/vecka bara för att hålla mig i form och som en komplimang till andra sporter. Men 2010 sökte jag till Stockholm marathon året därpå och började lite "riktigt" löpning. Jag blev kär i att springa väldigt fort och det var kul att känna framstegen.
Våren 2011 sprang jag ett par 10 km lopp och sedan Stockholm marathon, som allt gick ganska bra med tanke på att jag bara hade tränat i ungefär åtta månader. Det gjorde mig supersugen på att träna mer och hårdare, så jag gjorde såklart det klassiska misstaget att "göra för mycket för tidigt".
Min kropp var helt enkelt inte redo.
Jag hade ingen tidigare erfarenhet av skador och i början såg jag smärtan som något som jag kunde lära mig själv att bemästra mitt sinne och min kropp. Något som jag kunde lära mig att ignorera och bli en starkare löpare. Även om idén låter lite galen nu.
Det slutade med att det slutade med att jag inte kunde springa alls på ett tag, och jag lärde mig åtminstone att det här var ett dumt sätt att tänka. En ätstörning jag kämpat med till och från sedan gymnasiet eskalerade och jag hade mycket ångest.
År 2013 bestämde jag mig för att "börja om" och flyttade från Stockholm till Åre (en skidort i norra Sverige). Vid den här tiden kunde jag springa och vandra lite, och sakta rörelse på bergen verkade läka min kropp.
Men bulimi försvann inte bara som jag hade planerat (no shit Sherlock...) och jag sjönk in i en depression eftersom jag inte kunde se en utväg. Äntligen gjorde jag ett aktivt val mellan att göra klart det eller bryta med det här sättet att leva. Det låter väldigt enkelt, men jag kan säga att det inte var det. Det var så många gånger jag bara ville krypa ut ur kroppen eftersom jag var så äcklad av mig själv.
Men mitt sätt att tänka förändrades, och jag flyttade fokus från träning till att bara vara utomhus, eftersom det fick min hjärna att sluta skrika. Jag jobbade på Sylarnas fjällstation och löpning eller promenad var den enda transporten. Jag tillbringade större delen av min fritid med att upptäcka nya platser och även om jag inte kände att jag tränade så tror jag att det gav mig en bra bas för ultralöpning. Jag menar, ibland sprang man 20 km till en annan station efter jobbet bara för att äta middag och se en film, och sedan hem igen.
År 2015 fick jag min hund Scout, och plötsligt hade jag inte bara mig själv att tänka på. Vissa säger att han bara är en hund, och det vet jag, men han är fortfarande min familj och bästa vän.
Vi flyttade till Abisko och livet stabiliserades på något sätt.
År 2017 var det dags för en förändring, och jag anmälde mig till Swedish Alpine Ultra (ett självförsörjande lopp från Nikkaloukta till Abisko, 107k) samma år.
Mitt mål var att nå mållinjen inom den tillåtna tiden sedan dess, men det gick förvånansvärt bra och där och då började min passion för Ultra.
Vad är viktigast för dig i livet?
Tid. Jag gillar inte att stressa och jag vill leva här och nu. Det är också en av anledningarna till att jag tycker så mycket om Abisko och mitt nya sätt att leva.
Din passion för Trail-running och Ultras? Var kommer det ifrån?
Jag började med trailrunning för att jag behövde det och för att jag ville utforska nya platser. Att springa och röra sig på fjället eller i skogen handlar för mig fortfarande inte om träning, det är ett sätt att leva och något jag gör bara för att ”städa mig”. Jag älskar att känna min kropp arbeta för mig, stark och kraftfull, och att känna mig som en blandning mellan ett barn och en krigare. Jag spelar mycket när jag springer: på och utanför stigarna kan jag släppa filtret och bara vara jag. Och jag älskar att känna vinden i håret, att höra tystnaden och att förlora tid.
Att springa lopp är något annat. Jag kan inte säga att jag älskar det, men jag gillar det verkligen. Jag gillar utmaningen att förbereda mig på bästa sätt och jag tycker att "mind game" är väldigt intressant. Det tvingar mig också att "träna" och inte bara springa vilket är bra för det betyder att jag blir starkare och kan röra mig på fjället med mindre ansträngning... Det är också väldigt roligt att träffa andra ultralöpare eftersom de flesta är väldigt trevliga!
Du åstadkom en del fantastiska saker förra året, vann Kullamannen Ultra till exempel. Sätt du upp några mål tidigare i livet som du ville köra på den här nivån? Eller hände det bara?
Jag har aldrig sett mig själv som en löpare och det gör jag fortfarande inte. Jag gillar bara att röra på mig och umgås med naturen och löpning är det bekvämaste sättet att göra det eftersom det inte kräver mycket utrustning.
Men när man tänker efter. Att springa så mycket som jag faktiskt gör det är omöjligt att inte "förbättra sig" över tid, och jag tror att förra årets framgångar bara var ett resultat av ytterligare ett extra år av kontinuerlig löpning.
Det var faktiskt precis innan Kullamannens start jag insåg att det här var ett lopp jag ville vinna och inte bara fullfölja och var på väg att ge mig på det. Det förändrade mitt sätt att tänka lite och fick mig att acceptera att jag också gillar det här med att tävla.
Min bror brukar säga att jag får det att låta som att jag aldrig tränar och bara springer som en hippie på berget och dricker vin efteråt. Det är såklart bara en del av sanningen. Jag springer för att jag älskar det, men jag jobbar hårt också. Och jag dricker aldrig vin efter ett morgonpass.
Kan du beskriva dina betydande personliga styrkor som tog dig hela vägen till denna nivå?
Jag är väldigt envis, nästan på ett dumt sätt. Jag lever efter enheten "ok, jag har slagit i väggen hundra gånger nu så nästa gång måste det fungera!". Jag är också ganska naiv när det gäller att inse mina egna gränser och tänker oftast "hur svårt kan det vara?". Även om det inte ofta blir som jag planerat brukar det sluta ganska bra ändå.
Jag är också väldigt målmedveten och inte rädd för att jobba hårt för att nå mina mål. Rent fysiskt tycker jag att jag har rätt förutsättningar och jag har en stark kropp som oftast inte ger upp mig i första taget.
Vilken är den mest utmanande och krävande situationen som du varit med om för att ta dig dit du är idag?
Åren då jag inte kunde springa var tuffa. Att kämpa mot bulimi var väldigt tufft. Att hitta tillbaka till löpglädjen var tufft. Att springa i sig är ärligt talat inte så tufft.
Brukar du trycka dig utanför din komfortzon?
Hur känns det just då? Kan du se att belöningarna som kommer ut av detta är värda denna lilla extra ansträngning?
Det är en knepig fråga. Jag tror aldrig att jag har varit utanför komfortzonen när jag springer. Naturligtvis finns det tillfällen då jag tänjer och flyttar gränserna och det skulle vara mycket bekvämare att bara sluta. Men att springa eller inte springa är alltid mitt eget val.
Men racing tar mig ut ur komfortzonen eftersom det gör mig så nervös. Men det blir bättre och när jag väl börjar springa är det definitivt värt det!
Hur ser dina loppplaner och mål ut för 2019?
Jag springer TEC 100 miles den 27 april. Efter det ska jag börja träna för TDS (Ultra Marathon Month Blanc, 122.4 km och 7336 i vertikal) i slutet av augusti. Jag ska köra Keb Classic summer och Swedish Alpine Ultra för att förbereda mig och kanske några kortare lopp.
I november gör jag ett nytt försök på Kullamannen.
Men mitt huvudmål med detta år är att fortsätta bygga en bra bas för längre distanser. Jag ser löpning i ett långsiktigt perspektiv och jag inser att att bli en bra ultralöpare inte sker över en natt.
TEC – Täby Extreme Challenge, 100 mil är nu på lördag. Hur mår du just nu?
Jag mår väldigt bra och har förberett mig så mycket jag kan. Jag har varit fri från skador och sjukdomar de senaste två åren och jag har kunnat träna och förbereda mig i en fantastisk träningsmiljö. Men det är en stor utmaning och jag har haft problem med ett knä sedan slutet av januari. Men nu hoppas jag att det håller i hundra mil!
Den här veckan ska jag ta det lite lugnt med träningen och jag ska hälsa på mina föräldrar i Hälsingland.
Hur ser en vanlig vecka med träning och allt det där ut för dig just nu?
Jag har en träningsgrund, men jag följer inget schema. På vintern försöker jag i princip bara behålla min kondition så gott jag kan och inte få för mycket frostskador. Jag springer främst på skoterspår eller kör snöpulsning, även om jag i vinter körde några fler pass på landsväg och löpband för att inte tappa för mycket fart. Jag lägger upp med skidåkning, snöskor och styrketräning. Jag tränar 6-7 dagar i veckan, ett eller två pass om dagen varav ca 100-140 k löper. Jag brukar lägga ner något specifikt back- och/eller fartarbete för att motivera mig själv.
På sommaren och hösten springer jag mer men tränar mindre. Jag försöker springa ca 160-180 k/vecka, fördelat på 6-7 dagar och 1 eller 2 pass per dag. Ibland blir det mer och ibland mindre, mest beroende på vilken typ av terräng jag väljer. Jag prioriterar vackra löpningar framför att samla kilometer och jag tycker att det är supertråkigt att bara springa 15 k "för att". Men det gör jag när jag har ont om tid.
Jag har inte tränat särskilt mycket förrän nu – vill jag träna upp och ner så inkluderar jag några toppar i löpningen. Vill jag ha lite fart tar jag en mer springbar stig. Som återhämtning och för styrka och koordination springer jag off-trail. Stenar, träsk eller vad jag känner för. Varannan vecka kanske jag kör en roadrun.
Den här sommaren planerar jag dock att ha en plan... Jag ska hålla mig på samma körsträcka som förra sommaren, kanske testa några riktigt stora veckor, men inkludera lite mer fart och backar. Jag tror att det kan ta mig ett steg längre. Off trail är också en nyckel i min träning – jag gör det både för skojs skull, för styrkan, för koordinationen och som återhämtning.
Just nu håller jag på med de sista förberedelserna inför TEC 100 mil och jag har inte vågat öka körsträckan så mycket från vintern än. Istället har jag kört lite mer platt och "snabb" löpning de senaste veckorna, men jag vet verkligen inte om detta. Det är en snabbare bana än jag är van vid och inte riktigt trail, men det ska bli intressant att testa något annat!
Exempel på ett veckoschema (före TEC):
Lördag:
- 17 km inkl. 9 km bergsarbete
- 45 min styrketräning i gymmet
Söndag:
- 37 km på löpbandet. Långsamt tempo med 5 snabbare minuter var 15:e minut.
Måndag:
- 45 min utanför spåret
- 45 min utanför spåret
Tisdag:
- 9 km inkl. 6 km bergsarbete
- Intervaller (6,5,4,3,2,1 min + 10*30s) + 10 min tröskel. 45 min styrketräning i gymmet.
Onsdag:
- 25 km mycket långsam, trail och off trail.
Torsdag:
- Tröskel 2*15 min + 2*5 min
- 60 min jogga
Fredag:
- 30 km progressiv distans.
Jag styrketränar alltid 10-15 min hemma de dagar jag inte tränat på gymmet.
Vilka är dina bästa träningstips till andra Ultralöpare över hela världen?
Var inte rädd för att ha kul med löpning. Det är bara att springa, inte om liv eller död!
Vilka är dina favoritlopp som du skulle rekommendera till andra Ultra-löpare över hela världen?
Jo, jag gillar verkligen Swedish Alpine Ultra eftersom det var det första ultraloppet jag någonsin sprungit. Det är ett litet lopp och man lär känna de andra löparna liksom. Jag gillar också att den är självförsörjande. Den finns i min bakgård också!
Du är även delägare i Aktiviteter i Abisko. Kan du berätta lite mer om det?
Aktiviteter i Abisko är ett ganska litet företag som ägs av mig och min partner in crime Roger. Vintern är vår hektiska säsong och vi erbjuder skoterturer, snöskovandringar, isfiske och norrskensturer.
På sommaren gör vi dagsvandringar, fiske och bastuflotte. Förra året började vi också med löpning camps vilket är lite som "my baby". I sommar kommer vi att anordna tre camps: två där vi springer ca 30-50k/dag och en där vi springer 12-25k/dag och har mer tid för andra aktiviteter.
Fokus ligger dock inte på träning – det handlar om att utforska bergen runt Abisko och spendera tid utomhus.
Är du involverad i någon annan typ av projekt som du gillar att prata om?
I år fick jag äran att vara ambassadör för Hoka och Umara vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har sprungit i Hoka länge i alla typer av terräng. Så jag är superglad över att vara en del av deras team!
Första gången jag kom i kontakt med Umara var på Kullamannen där de serverade sin sportdryck. Efteråt läste jag om företaget och provade några andra produkter och de fungerar väldigt bra för mig. Jag gillar att Umara är ett litet företag och även deras sätt att tänka. Till i år har de också arbetat med ett nolluppdrag, vilket innebär att all koldioxid är utsläpp till 100 procent kompenserad.
Har du några drömmar och mål för framtiden som du gillar att dela med dig av?
Jag har många drömmar! Jag vet verkligen inte hur jag ska hinna jobba! Nästa år har jag en liten vision om att gå upp i distans och åka 200 mil.
En dröm vore att springa Lake Tahoe (Tahoe 200 Endurance Run).
Jag funderar också på att testa ett 24-timmarslopp eller en bakgård helt enkelt för att jag är nyfiken på hur det kommer att påverka mitt sinne.
Backyard Ultra är en form av ultramaratonlopp där tävlande i följd måste springa sträckan 6706 meter (4.167 miles) på mindre än en timme. När varje varv är avklarat används vanligtvis den återstående tiden inom timmen för att återhämta sig för nästa timmes lopp. Tävlingen kan pågå i upp till 48 timmar.
Ett lopp jag också verkligen vill göra är Ice Ultra i fjällen runt Jokkmokk. Det är 230 km uppdelat på fem dagar, som äger rum i februari då temperaturen ofta ligger runt -30-40 grader Celsius. Jag tror att den typen av lopp skulle passa mig eftersom det inte bara handlar om löpningen. Denna flerdagslöpning verkar "rolig".
Det finns också gott om turer jag vill göra, både sommar och vinter. Nästa vinter kanske jag provar att springa Nikkaloukta-Abisko i snöskor och någon gång skulle jag vilja springa Nordkalottleden. I sommar ska jag sätta ihop några fler toppar som träning för TDS i augusti. Jag skulle också vilja anordna ett vinterlopp i Abisko, till exempel en bakgård.
Hur ser din spelplan ut för det?
Hmm. De frågorna påminner mig om att det kanske är dags att planera lite... Men spelplanen för att öka avstånden är något jag jobbar med hela tiden. Huvudmålet är att hålla sig så skadefri som möjligt. För det försöker jag ändra min träning, springa mycket off-trail och ge tid till styrketräning. Jag är också väldigt försiktig med min löpglädje.
Vad är din inre drivkraft?
Jag älskar verkligen traillöpning och det gör mig helt enkelt glad. Självklart drivs jag också av att göra ett bra lopp då och då men det är väldigt sekundärt.
Vad är ditt råd till andra ambitiösa högpresterande kvinnor som drömmer om en aktiv livsstil som springer lika fort som du och/eller gillar att vara entreprenörer inom "Sport & Outdoor"-branschen?
Lyssna på andra och ta råd, men var inte rädd för att tillämpa det på ditt eget sätt.
Fakta
Namn: Anna Carlsson
Nationalitet: svenska
Ålder: 33
Familj: Min Alaskan malamute scout
Land/stad: Abisko/Sverige
Ditt lag eller sponsor nu: Hoka one one Sweden, Umara
Yrke: Medägare av Aktiviteter i Abisko/vildmarksguide
Utbildning: Master i marin vetenskap, Vildmarks- och Äventyrsguide-utbildningen Åre
Facebook sida: https://www.facebook.com/annafarila
Facebook sida: https://www.facebook.com/Activitiesinabisko/
Instagram: amb.aurore
Webbsida/blogg: fromabiskowithlove.blogspot.se
Tack!
Tack, Anna, för att du tog dig tid att dela din fantastiska berättelse! Och det viktigaste. Genom att prata så öppet om svåra saker kommer du att vara till stor hjälp och inspiration för tusentals kvinnliga löpare där ute som kanske behöver lite extra push för att ta sig ur en dålig situation och/eller vill uppnå mer.
Du är ett bra exempel på att allt du vill göra är möjligt, och det är aldrig för sent för en förändring. Du är en sann förebild!
Önskar dig all lycka till på TNC-loppet på lördag och naturligtvis alla andra spännande äventyr som du har framför dig.
Lycklig SkyRunning!
/Katinka Nyberg